Skruvkunskap

Skruvar är länken mellan motorcykelns mest olika komponenter, de finns i en mängd olika former, färger och material, de kan förbättra utseendet på hojen eller få den att se sjaskig ut och om de har rundade, slitna huvuden eller inte längre kan skruvas loss, kan det vara ganska irriterande: Skruvarna. Eftersom en skruv inte bara är en skruv bör du vara uppmärksam på några saker när du byter ut den så att resultatet blir snyggt, tål belastningar och är hållbart.

Hårt belastade, större skruvar och bultar på fordonet har vanligtvis sexkantshuvud, från 8 mm och när det gäller mindre används ofta sexkantsskruvar eller flertandshuvudet. 

Vanliga spår- eller stjärnskruvar måste alltid hanteras med försiktighet och en exakt passande skruvmejsel, annars kommer de snabbt att slitas (bild 1).

Vi rekommenderar därför att ersätta dem med insexskruvar där det är möjligt – om det passar stilen på motorcykeln. 

Där ett tilltalande utseende är viktigt, framstår pannhuvudskruvar (bild 2.1 a) ofta som mer eleganta än konventionella insexskruvar med ett ”fat”-huvud (bild 2.1 b), beroende på användning. Visuella accenter kan också uppnås med insexskruvar som har ett koniskt huvud (bild 2.1 c).

Av visuella skäl eller även av utrymmesskäl är det ofta lämpligt att försänka skruvhuvudet i materialet. Detta görs med en försänkare (bild 2.2 f) och en försänkt skruv (bild 2.2 e). Om detta inte är möjligt vid tunt material, kan en plattskruv (bild 2.1 d) användas som alternativ. Denna sitter visserligen inte jäms men är så liten som möjligt.

Skruvar med runt huvud (bild 2.2 g) är snarare avsedda för klassiska motorcyklar eller en önskad antik look. 

Om skruvhuvudet inte kan hållas fast vid monteringen kan en kvadratisk hals under den (”vagnsbult”, bild 2.2 h) användas som skydd mot vridning.

Även när det gäller muttrar kan man välja mellan olika utföranden. Utöver den vanliga sexkantmuttern finns de med krage som fördelar kontakttrycket bättre (bild 3.1 c). Hattmuttrar används för dekoration och skyddar gängen mot smuts och väderpåverkan (bild 3.1 b). 

Kronmuttrar kan säkras med en sprint (utan bild). Hattmuttrar används till exempel för styrhuvudet (bild 3.2 e). Det är vanligtvis mer elegant att använda en självlåsande mutter (bild 3.1 a) eller skruvsäkring (främst för att skydda skruvkopplingen mot vibrationer). Där det finns ont om utrymme (till exempel under stänkskärmen) är platta muttrar (utan bild) en bra lösning. Vingmuttrar (bild 3.2 d) kan demonteras utan verktyg. 

Svetsmuttrar (utan bild) med eller utan bur kan svetsas fast på föremålet så att de kan fixeras eller flyttas. Långmuttrar används när en kort mutter skulle vara för otillgänglig, till exempel på strålkastarens klämring (bild 4).

När det gäller att fördela kontakttrycket lite, väljer man skruvar/muttrar med krage eller använder en större underläggsbricka. 

Fjäderbrickor (bild 5 a) gör det svårare för skruvkopplingen att skaka loss, medan tandbrickor (bild 5 b) är ännu tätare och gräver ner sig i underlaget. Självlåsande muttrar eller en droppe skruvsäkring på gängan bör användas på platser där det finns risk för vibrationer. Gummilager (bild 5 e) kan skydda känsliga (till exempel elektroniska) komponenter mot vibrationer. 

Om du vill skydda lackerade eller polerade underlag, placera en nylonskiva under (bild 5 c). 

Skruvkopplingar som stänger en vätske- eller oljefylld kåpa kräver tätning. Om det inte finns någon pappers- eller gummitätning framför den placeras en koppar- eller aluminiumbricka (bild 5 d) direkt under skruvhuvudet som tätningsmedel. Tätningsringar av koppar och aluminium bör endast användas en gång.

Om nitbulten på en led måste bytas ut (till exempel fotpinne) kan här vanligtvis monteras en skruv med självlåsande mutter som dras åt lagom hårt så att leden fortfarande kan flyttas. 

Standardskruvar på motorcykeln är tillverkade av stål. Eftersom stål rostar obehandlat är dessa vanligtvis galvaniserade eller förkromade. Galvanisering kan också se svart, gulaktig eller grönaktig ut, men är vanligtvis i metalliskt-silver. Polerade eller svarta parkeriserade skruvar är endast lämpliga för montering i motorn, eftersom de rostar snabbt när de utsätts för väderpåverkan. I Tyskland delas stålskruvar in i klasser efter draghållfasthet/sträckgräns, vilka framgår av respektive stålkvalitet. 

För motorcyklar bör du endast använda skruvar med en draghållfasthet/sträckgräns på 8,8 eller bättre (9,8, 10,9 eller 12,9).

Sämre skruvar, som man till exempel får i byggvaruhus, är kvalitativt otillfredsställande (för mjuka).

Stålmuttrar betecknas efter deras draghållfasthet. För en optimal skruvkoppling bör muttern ha minst samma draghållfasthet som skruven.

Följande standard åtdragningsmoment kan användas som grund för metriska stålskruvar/muttrar: 

Åtdragningsmoment för skruvar enligt hållfasthetsklasser – metrisk standardgänga 

enligt DIN-ISO (allmänna standardvärden baserade på skruven och inte på den avsedda användningen – vid användning på fordonet måste fordonstillverkarens rekommendation, om sådan finns, implementeras, se verkstadshandbok).

Användningen av icke-rostande material för skruvkopplingar är meningsfullt på motorcykeln och förbättrar den när den används på rätt sätt. 

Titan är en dryg tredjedel lättare än stål, har ett snyggt hightech-utseende och har ungefär samma draghållfasthet som en 8,8-skruv. Därmed kan det användas mycket bra för de flesta ändamål på motorcykeln (bild 7 c). 

Ännu lättare är aluminium (1/3 av stålets vikt). Beroende på aluminiumkvalitet motsvarar draghållfastheten dock bara ungefär den som en 5,6 stålskruv har – det räcker inte för alla belastade monteringspunkter på motorcykeln! Aluminiumskruvar för motorkåpor är perfekta eftersom de har samma värmeutvidgningskoefficient som aluminiumkåpan, vilket gör att gängorna skyddas. De kan också användas till alla smådelar som inte behöver tåla mycket (bild 7 a).

Icke rostande skruvar av rostfritt stål av V2A eller V4A (bild 7 b) är något tyngre än stålskruvar, men de har ett vackert, värdefullt utseende. Polerade glänser de nästan som förkromade och är ett fantastiskt blickfång, särskilt på svartlackerade ytor. Deras draghållfasthet är något lägre än för stålskruvar. 

A2-50 och A4-50: Värden gäller utan längdbegränsning. A2-70 och A4-70 samt A2-80 och A4-80: Värden gäller endast för skruvlängder upp till åtta gånger gängdiametern.

Värmeutvidgningskoefficienten för skruvar av rostfritt stål skiljer sig väsentligt från skruvar av aluminium. Därför rekommenderas försiktighet vid användning i motorhus – om aluminiumgjutgodset är av medelmåttig kvalitet kan gängorna slitas sönder!

Hur som helst bör du montera aluminium-, titan- och VA-skruvar med keramisk pasta som separeringsmedel på gängan, detta förhindrar kärvning och kontaktkorrosion, keramisk pasta är också mycket värmebeständig.

Mässing är ett bra material för att sätta visuella accenter på hojen, speciellt när det handlar om en vintage-look. En mässingsskruv i en bra legering kan uppnå nästan 2/3 av draghållfastheten hos en 8,8-skruv och skulle därför ligga i den genomsnittliga hållfasthetsklassen, precis som V2A. Men eftersom draghållfastheten inte anges på skruven bör du vara försiktig – och för att vara på den säkra sidan hålla dig till skruvkopplingar som inte måste tåla så mycket. 

Tumskruvar finns på Harley V-Twins och engelska klassiker, den vanligaste är den amerikanska standardgängan UNC för grovgänga och UNF för fingänga. Hållfastheten markeras med en centrisk streckkod på skruvhuvudet (bild 8). 

Om det inte finns någon streckkod ligger hållfastheten under det tyska DIN-ISO referensvärdet 8,8. Tre streck (se bild 8) indikerar ”Grade 5”-skruvar, som har en draghållfasthet inom området 8,8 – dessa skruvar är väl lämpade för de flesta anslutningar på motorcykeln. Även skruvar av högre kvalitet ”Grade 7” och ”Grade 8” har 5 eller 6 streck, medan de märkta med L9 (”Grade 9”) respektive ASTM A574 har den högsta draghållfastheten. Tumbultar av rostfritt stål är ofta märkta med 304 eller 316 och ligger när det gäller draghållfastheten under ”Grade 5” skruvar (med tre streck).